Då var det klippt
I dag klippte jag mitt eget hår för första gången, eller nä egentligen inte, när jag fick tuggumi i håret när jag var tio tog jag väll det på mig själv att klippa bort det vilket ledde till att jag hade en liten toffs som rebeliskt stack upp ur huvudet och att nästa gång jag gick till frisören fick jag en harklig och frågan "vad är det här?" men de räknas inte. Men tidigare har det nästan alltid varit frisören som får sätta saxen till håret men om jag ska vara ärlig har jag 400kr att spendera på att någon ska klippa bort en cm av håret, så jag fixade det själv. Sen så måste jag ju fullfölja mina ideer som jag får men det är nästan bara de dåliga jag känner så för. Nu är det lite snett men de syns bara om man verkligen tittar ordentligt och egentligen är det inte så illa. Mitt hår har alltid sett ut som fan, en gång hade jag snaggat hår och en kort lugg till det och om ni nu gjorde en förskräckt liten min när ni tänkte på det så har ni föreställt er det helt rätt. Men vi är väll inte här för att läsa hur ointresserad jag varit av hur mitt hår har sett ut genom min uppväxt. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att veta att detta inlägg inte kommer vara utan den obligatoriska anekdoten som får er att vara glada att ni inte är jag. så utan någon annan vidare inledning, låt mig berätta om när jag grät efter jag varit hos frisören.
Det var under tiden jag bodde i Spanien och gick i nian och var på toppen av osäkerheten över utseendet som en pubertal tånåring kan vara. Jag ville känna mig fin och vacker så en make over var vad som behövdes, naturligtvis. Min mamma tar med mig till en hårsalong där vi möts av en väldigt glad kvinna och på något sätt så kominucerar vi att jag vill klippa mig och de kunde hon absolut göra! Så jag sätter mig förväntansfullt i stolen och hon börjar borsta mitt hår och pyssla om det. Sen börjar klippningen. Eller klippet så att säga. Hon samlar allt mitt hår i sina händer i en toffs mitt på huvudet, här tänker jag lite "men hon kanske bara vill ta bort lite längd". Kvinnan tar fram sin sax och klipper av toffsen hon samlat. "Hon kanske bara vill ta bort lite längd" fortsätter jag att tänka maninsk. Mitt hår faller ner. Dum som jag är tror jag ju att hon ska börja klippa en frisyr men nej nej nej. Istället tar hon fram någon slags olja och med hjälp av den slickar hon ner mitt hår så det ligger platt mot huvudet. Låt mig berätta att mitt hår är ganska tjockt men hon var så duktig på det hon gjorde att de såg ut som jag hade någon slags svart, glänsande mössa på hjässan. Om det fanns en os-gren som gick ut på att man skulle få hår så platt på huvudet som möjligt skulle denna kvinnan vara guldmedaljör. Sen var hon klar och vi båda hade nästan tårar i ögonen men hennes var av stolthet, det var inte mina. Hon var klar.. Så där ifrån gick jag sedan, med tårar rinnande ner för ansiktet och någon slags skinande badmössa av hår på huvudet och inte en droppe vackrare än när jag gick dit.
Så, sensmoralen i detta är: man blir inte vackrare för att man klipper håret, tro mig.