Längst bak i bussen
När jag åker buss åker jag alltid längst bak i mitten. Nu kanske ni undrar "Bob, vilken intressant information! Varför gör du det? Berätta mer!" Det ska jag göra.
Jag hade gärna suttit på en plats längre fram. På det viset hade jag sluppit försöka hålla balansen medans någon passivt aggresiv busschaufför försöker få mig att trila framlänges och slå ut tänderna så att hen ska må lite bättre för dagen. Jag hade gärna sluppit sitta längst bak där det ibland ligger gömda världar av godispapper och läsk på golvet, kanske en använd kanyl eller två. Jag hade gärna suttit och tittat ut genom fönstret, drömt mig bort till någon cool låt (som "no scrubs" eller "Say my name") men det är ju de som är problemet. Man kan ju inte se ut genom fönstret för där har det ju suttit någon helvetes människa och lutat sin flåttiga pannsvål mot rutan!!
Det är som att någon har gått upp på morgonen tittat sig i spegeln och tänkt "Ja, här saknas det något. Jag vet, ett smörpaket!" Så sätter de en hel jävla bregott förpackning i håret och börjar dagen. Sedan kanske de känner sig lite trötta på bussen och vill vila sin lilla skalp mot något och då tänker de "Ja men denna rena, oförlåtande och genomskinliga ytan ska jag vila min isterfrilla mot! Ja villken FANTASTISK idé!" Sen har de förstört mitt liv. Jag vill inte sitta där och spekulera om vems jävla flått jag har två decimeter från ansiktet, vad detta flåttet har fått utstå genom sitt liv, vart det har varit osv. Jag vill bara lyssna på 90-tals låtar och drömma medans jag tittar ut på en grå och trist stad! Är det så mycket begärt?
Jag vill bara vädja till folk att sluta vara dumma i huvudet, eller iallafall ha en mössa på sig.