Bittra Bob

Nu tänkte jag ta och dela med mig av några av 12-13 åriga Bobs mest pinsamma ögonblick. Detta är några av mina minst stolta stunder men på något sätt vill jag att de ska komma ut i ljuset och för förhoppningsvis är det inte bara jag som har varit..låt oss säga osmidig.

 

1. Så det började väll med att jag och min stora kärlek, Dan, står på en brygga vid en halvsunkig sjö i Smålands mörka skogar och små tjivas som man gör i den åldern. Han bestämmer sig för att knuffa ner mig i vattnet och som den värna lilla lilja jag är tänker jag knuffa bort honom hårt och med besked, problemet här är väll att jag fick den brillianta idén att knuffa bort hans ansikte och de var här jag slant. Helt plötsligt har jag mitt pekfinger rakt upp i snoken på honom. Det kändes som att allt gick i slowmotion. Paniken var total och jag ville dra ut mitt finger men eftersom min hjärna var helt okuperad med tanken på att jag percis petat min stora kärlek i näsan så gick allt åt helvete. För att komma ut ur näsborren drar jag min arm i sidleds (Helt fantastiskt plan!) så med mitt finger leder jag honom till bryggans kant som om han vore en mask på en krok som skulle kastas i havet. Jag knyckte till med handleden och han var helt plötsligt i vattnet.

 

2. Jag står vid skåpen på skolan och hämtar lite böcker, då vänder jag mig om och då ser jag honom! Skolans snyggaste kille, Emil. Han ser på mig, rakt på mig! Tänk att någon från nian skulle titta på mig som bara går i sjuan! Mitt lilla tonårshjärta bulltade snabbare och snabbare! Han höjer handen, han vinkade åt mig!! Nu är hormonerne alldeles galna! Jag börjar höja handen och precis när den är uppe i luften hör jag något bakom mig. Jag tittar dit och där, några skåp bort, står en tjej från nian. Egentligen är det väll inte jätte pinsamt men det är så klyschigt att jag vill gå och gråta under min säng.

 

3. Ja, jag var då kär i en kille som kallades Affe, men eftersom jag såg lite ut som Mowgli vid den tiden var ju inte jag hans typ direkt, han var ju en av de coola killarna! Men så går jag där i koridoren och ser honom. Här blir Bobs lilla tonårshjärta helt galet igen! Våra vägar skulle korsas och om jag gick liiiite långsammare så skulle min arm snudda vid hans rygg när jag gick förbi (fråga inte vad jag har för diagnos för det vet jag inte). Detta var ju en jävligt bra plan, helt fantastiskt! Men jag hade räknat lite fel, han gick som lite snabbare än förväntat så han hann precis gå förbi mig vid min-arm-snuddar-din-rygg-platsen men jag är så inställd på att jag ska få snudda vid honom så av någon jävlar anledning sträcker jag ut min arm för att röra vid honom! Men en sekund senare kom jag på att jag var helt tokig och satte snabbt ner armen igen. Om någon såg mig så vill jag inte veta det utan bara leva i tron att det vara var jag som visste vad som hänt.

 

Det känndes skönt att få det ut ur systemet! Berätta gärna era pinsamma historier så kan vi mysa ner oss i våra skämskuddar tillsammans!